När Jan och Maria Bergström upptäckte att deras son Rasmus använde droger började en tid av kamp där de kastades mellan hopp och förtvivlan. Att sonen fyllt 18 år och därmed var myndig gjorde att de kände sig maktlösa och ensamma. Partille kommun erbjöd dem därför en stödgrupp.

Många ungdomar testar droger och för de allra flesta stannar det vid att just testa. Men en del trillar dit och fastnar i missbruk. Familjen Bergström är en tillsynes vanlig och välfungerande Partillefamilj där båda föräldrarna jobbar och barnen går i skola. Men allt vändes upp och ner när föräldrarna ertappade sonen Rasmus med att använda droger.

– Det var kaotiskt. Inte bara sorgen över att han använde droger utan hela hemmet blir turbulent. Småsyskon blandas in och parrelationen mellan oss föräldrar påverkas. Man kände en enorm skuld i det hela och upplevde sig som väldig ensam i situationen, säger Maria Bergström.

Skarp gräns

Att Rasmus fyllt 18 år förvärrade situationen för Jan och Maria Bergström. Fram tills att barnen blir myndiga så finns det en rad insatser kommunen kan erbjuda ungdomar som missbrukar – en del mer eller mindre tvingade. På så sätt kan föräldrarna vara delaktiga i sina barns vård- och behandlingsprogram. Men så fort ungdomarna fyller 18 och blir myndiga så är det upp till dem själva att fullfölja påbörjade insatser och informationen till föräldrarna uteblir. Många föräldrar upplever då att de tappar kontrollen.

– Det är problematiskt när ungdomar blir myndiga för då kan sekretessen vara ett hinder för föräldrar som vill ta del av vad som sker med ungdomens behandling av missbruket eller beroendet. Det är ungdomen själv som väljer om sekretessen gentemot föräldrarna ska hävas, säger Kerstin Thell på missbruksenheten i Partille.

Såg mönster

På Partille alkohol- och narkotikamottagning (Pan och Puman), noterade personalen att flera föräldrar upplevde liknande problem kring sina barn som fyllt 18 år. Framförallt upplever föräldrar att de står ensamma i situationen. Därför anordnade Kerstin Thell och Tarja Heikkilä, båda medarbetare på Pan och Puman, en föräldrastödsgrupp som under förra året träffades vid flera tillfällen. Syftet var att föräldrar ska dela sina erfarenheter och tankar med varandra. Jan och Maria Bergström var två av deltagarna.

– Det var väldigt givande. Man förstår varandra och får träffa andra föräldrar som har varit i samma situation och får därför nya infallsvinklar över hur man kan hantera det. Man inser att man inte är ensam, säger Jan Bergström.

Samtal mot ensamhet

Formen för stödgruppen är inspirerad av en så kallad narrativ terapiform där fokus ligger på deltagarnas berättelser. Samtalsträffarna organiserades efter olika teman och en avslutande träff med utvärdering. Till sin hjälp konsulterade de Mattias Gullberg, socionom på Göteborgs drog- och alkoholmottagning Mini-Maria, samt boken ”Kartor över narrativ praktik”. De teman som föräldrarna ville diskutera och dela erfarenheter kring var bland annat: upptäckten, tillit, sätta ned foten, släppa taget och hopp. Utöver föräldrarnas valda teman besökte också en före detta missbrukare gruppen och delade sina erfarenheter. Resultatet av föräldrastödsgruppens träffar blev överväldigande positivt och målet att föräldrar inte ska känna sig ensamma uppfylldes.

– Det var lyckat för både föräldrarna och oss själva i våra yrkesroller. Vi inser hur viktiga föräldrarna är. För det finns risk att de glöms bort när allt fokus är på ungdomen, säger Tarja Heikkilä.

Enkel insats för vissa

En samtalsgrupp är en ganska enkel insats och fungerar väl för vissa personer. Gemensamt för alla deltagare i samtalsgruppen var att de tillsynes var vanliga familjer där föräldrarna har vanliga jobb.

– De handplockades då vi såg att det fanns många i den här gruppen som upplevde liknande problem och att ensamheten alltid kom på tal, säger Tarja Heikkilä.

Är inte det orättvist att ni satsar på välfungerande familjer?

– Det krävs olika insatser för olika grupper. För just de här föräldrarna lämpar sig en samtalsgrupp, för andra som kanske själva har eller har haft ett missbruk så är det andra insatser. Men vi kommer se över om det finns ett behov av föräldrastödsgrupper även för andra, säger Kerstin Thell.

Turbulent resa

För familjen Bergström var resan med sonens missbruk turbulent och nådde sin kulmen när det visade sig att sonen Rasmus var skyldig andra pengar, vänner valde att ta avstånd från honom, upprepade konfrontationer med föräldrarna och att polisen blev inblandad.

– Till en början känns allting väldigt abstrakt. Man tänker att det här är någonting som händer en granne – inte en själv. I dag har man lärt sig mycket av det hela. Alla signaler som finns mitt framför en, alla lögner och all förnekelse som man väljer att tro på som förälder. Missbrukare blir experter på att utnyttja det, säger Maria Bergström.

I all kalabalik lyckades till slut Jan och Marie Bergström klargöra för Rasmus att han på egen hand måste ta tag i sitt liv. Rasmus fortsatte att genomgå behandling på Puman i Partille. I dag har han flyttat till annan ort, skaffat sig ett jobb och relationen till föräldrarna börjar sakta återgå till det normala.

– Det var positivt för honom att flytta hemifrån och själv börja ta ansvar över sitt liv. Han förstår att om han misslyckas så finns ingen återvändo hos oss, säger Jan Bergström.

Återkommande grupper

Nu under våren genomförs återigen en samtalsgrupp med nya föräldrar som har haft samma upplevelser med sina myndiga barn.

– I vår grupp var alla på lite olika ställen och vissa levde fortfarande i ovisshet om hur det kommer att sluta. Tyvärr finns det ett stort behov av den här typen av stödgrupper. Det är viktigt att man inte blundar för att missbruk förekommer i alla delar av kommunen, men samtidigt ska man veta att det går att ta sig igenom det, säger Jan Bergström.

Både Kerstin Thell och Tarja Heikkilä instämmer i att det är viktigt med anhörigstöd. När ungdomar med bakgrund som Rasmus missbrukar är föräldrarnas roll viktig och kan innebära stor skillnad.

– Det är stora vinster med att samtidigt arbeta med föräldrarna. Det ger stor effekt redan vid första tillfället. Det är sådana insatser som ger mig själv väldigt mycket och en av anledningarna till att jag en gång ville bli socialsekreterare, säger Tarja Heikkilä.

Fotnot: Jan, Maria och Rasmus Bergström heter egentligen någonting annat.

Kategorier: Stöd och omsorg
Sidan publicerad: Tisdag, 21 mars 2017, 09:47